ÖIS 2024 bjöd på sällsam berg och dalbana

ÖIS berör, finns ingen tvekan om det. Kan inte bara ha varit undertecknad som varnedstämd under en lång kall vår och då

inte mest på grund av kylan utan av att vårt kära sällskap inte förmådde att bryta de senaste årens mycket svaga starter

på säsongen. Av någon närmast märklig anledning brukar jag vara positiv inför en ny säsong.

När Dane Ivarsson tog överrodret 2021 verkade klubben ha funnit harmoni och framtidstro; en svag start då kunde förklaras med

att så mycket var nytt och att tränaren måste få tid på sig att forma laget och spelarna måste vänja sig vid ett nytt spelsätt. Hösten blev

på många sätt lysande och på vårvintern 2022 trodde åtminstone undertecknad att nu skulle det bli åka av men istället blev det på nyklassiskt manér. Att harva i botten och det slutade med att en trevlig islänning, Brynjar Gunnarsson, kom in och fick laget att kämpa och gneta

sig kvar.

Ledningen trodde inte på Brynjar som framtiden utan den tillhörde Jeffrey Aubynn och återigen spirade framtidstron då

Aubynn sågs om en stor ledare, främst för unga lovande spelare och det lät helt rätt på alla sätt. Enda som oroade var Aubynns
bristande erfarenhet av att träna seniorer och det visade sig vara svårt, mycket svårt för Aubynn som inte klarade av att hantera

motgångar utan straffade spelare som han såg som skyldiga till förlusterna varefter fler och fler spelare presterade svagt när
lagets självförtroende havererade efter en lovande försäsong.

Hösten 2023 blev sällskapet räddade av samarbetet med Real Sociedad. ÖIS lyckades återigen kvala sig kvar och får sägas

flera gånger under senare år har varit om inte som bäst men ändå förvånansvärt starka när det gäller som mest. Närmast ofattbart

hur väl sällskapet har presterat i kval och matcher som har gällt existensen i Superettan.

När det mesta har fallerat har det ändå funnits en närmast ofattbar förmåga till att kraftsamla och bita sig fast i Superettan.
Våren 2024 genomförde sällskapet på sitt eget nyklassiska sätt med att slappa som en skoltrött tonåring för att efter sommaren har

kommit på allvar tycka det var roligt att spela bollen till varandra och göra mål och vinna matcher.

Andreas Holmberg såg ofta plågad ut på våren men sken allt mer som solen efter att han hade ändrat några detaljer i spelsättet,

främst försvarsarbetet och fått ihop ett lag som var ett absolut topplag andra halvan. I princip allsvensk klass trots förlusten av Edi Sylisufaj. Varför ska vi supportrar inte nu vara positiva inför 2025? Nu ska väl ändå inget kunna gå fel. Vi kan utgå från att tränare och lagets stomme finns kvar och att laget kan bibehålla den styrka som fanns i de 20 avslutande omgångarna vilket i så fall ska räcka för att kunna vara med i toppen.

Men kan det spöka att vi är ett klassiskt lag som lagt sig till med ett nyklassiskt sätt, snart en tradition, att inte vilja segra ihjäl sig på våren utan istället lägga sig lite slappt längst ner i tabellen för att sedan fixa allt med en långspurt. Normalt är jag en anhängare av kontinuitet, bygg vidare på det som är sunt och väx stabilt och organiskt. Men ärligt, jag är väldigt trött på att se någon som helst kontinuitet i det avseendet.

Även en klassisk klubb måste kunna bryta en tradition och starta en säsong på ett sätt som gör att supportrar slipper en vårdepression.

Då blir det så otroligt Skönt att vara Öisare!